Hallie

Hur kan man ha roligt om man samtidigt dör på insidan? Jag vet inte vad det är för fel, men allt kan knappast hänga ihop med min ADD. Visst, mycket av mitt liv har på senaste tiden kretsat ganska mycket runt det området och det är egentligen ganska svårt att bli av med, som jag så lyckligt läste i en artikel för några dagar sen "ADD går inte att bota". Det går att leva med, man kan lära sig hur man kan hantera sitt liv bättre och så finns det ju då medicin som ska göra det bättre men som alla läkemedel så har det också biverkningar. Detta ska jag alltså leva med för resten av mitt liv, det innebär kraftiga omställningar i min vardag så som regelbundna måltider oavsett om man är hungrig eller ej, detta för att medicinen ska fungera, bättre sovrutiner och motionera minst 1 gång om dagen och sen dom regelbundna besöken till läkaren för undersökningar och se så att medicinen fungerar som den ska och inte gör mer skada än nytta. Blodprov, EKG, blodtryck, vikt och övervakade urinprov, kan inte direkt säga att jag hoppar av lycka men det är väl smällar man får ta för att må bra dvs om medicinen ens hjälper. 

Nånting jag verkligen hoppas kommer bli bättre är hur jag hanterar stora sociala tillställningar, att jag klarar av att vara i en omgivning med över 10 pers utan att få panik och vilja springa därifrån eller låsa in mig på toaletten och sitta i ett hörn och slita av mig mitt hår. Min hjärna och min kropp samarbetar inte och det har dom aldrig gjort, min hjärna säger en sak och min kropp säger en annan, men som vi alla vet så är det hjärnan i slutändan som styr och ställer, när jag innerligt försöker ha roligt och inte försöker tänka på att jag står i ett överfyllt rum så är hjärnans alarmsystem på högsta nivå och det är svårt att stänga ute det. Alarmsystemet är det som sitter i hjärnan som aktiveras när vi upplever någon form av rädsla, det sänder ut signaler till kroppen som ni flesta kanske känner igen som ångest och panik, man får ett enormt tryck och brännande känsla över bröstet, pulsen ökar x10 och man är på helspän hela tiden, allt detta för att man ska vara beredd när faran inträffar. Trots att det inte finns någon fara runt mig så är det ändå så min hjärna reagerar för att jag innerst inne inte trivs där jag befinner mig och anser det vara en fientlig miljö. Det är rätt svårt att bara skaka av sig den känslan när den tar över mig helt och hållet. 
Det är svårt att förklara känslan för någon som inte kan sätta sig in i situationen och inte kan förstå varför man kan tycka att en så rolig grej kan vara en ren plåga ibland. Självklart har jag mina bättre dagar då jag inte känner av det alls och mår bra vart jag än befinner mig, då är jag som högst i mina humörsvängningar och känner att ingenting kan förstöra för mig nu, men sen kommer dagarna då jag avskyr precis allting, jag har svårt att ens ta mig ur sängen för jag orkar inte ta hand om mig själv, jag orkar inte äta, jag orkar inte duscha, jag orkar inte ens titta på mig själv i spegeln och är man då ivägtvingad till något man verkligen inte vill, då kan tankar om att skada mig själv dyka upp. Jag kan stirra ut i tomma intet och tänka på att jag vill dunka mitt huvud mot en vägg, krossa ett glas och skära upp mina handleder, kasta mig själv framför en bil, allt detta bara för att få ett slut på lidandet. Men där har jag tur att min hjärna och kropp inte samarbetar, i det lilla ögonblick så vinner kroppen och hindrar mig från att ens röra mig. 
Det må låta dramatiskt, men det är så jag känner, rakt upp och ner. Ni kan ju ta det med en nypa salt eller nåt men jag själv tar det med ett helt badkar av salt.

Jag har bott i min lägenhet i 2 månader och 16 dagar och börjar redan känna mig ensam. När jag bodde hemma hos min mamma så hade jag ju folk runt omkring mig hela tiden, det fanns alltid någon att umgås eller prata med. När jag flyttade så trodde jag det skulle bli hur skönt som helst att få ensamtid, kunna komma och gå när jag vill och det är det verkligen, men samtidigt blir det extremt dystert och tråkigt när man verkligen vill ha någon att prata eller umgås med. 
Igår umgicks jag med min bästaste vän i hela världen och det gör mig sjukt glad för vi har alltid kul tillsammans, även om vi inte gör nånting så är det ändå kul. Var hos henne från ungefär kl 13-14 till nästan 00. När jag kom dit pratade vi och hade kul som vanligt, sen testade vi att andas in helium från en ballong hon hade köpt på en marknad och det var så jävla roligt, har alltid velat testa det. Vi sa att vi skulle åka o köpa fler såna ballonger men när vi kom dit hade dom redan packat ner allt och var påväg därifrån... som tur är säljer dom såna tuber på Teknikmagasinet så det kanske blir att jag köper en nån gång när jag känner mig rik nog, dom kostar runt 400 kr tror jag. 
Hur som helst så åkte vi hem till ett par kompisar till Hannah och grillade, supertrevligt även om det började regna, maten smakade lika jävla gott för det! Det va så kul att umgås med lite mer "vuxet" folk även om dom är lika gamla som vi är, men det var nog för barnen som va där, H har en sjumånaders son och hennes kompisar har en tremånaders dotter och en flicka på 6 år. Jag brukar inte tycka om barn i den åldern men det här flickan va hur go som helst, rolig och pratglad och var inte det minsta blyg i min närvaro, det var första gången jag va där nämligen. 
Efter maten satt vi och snackade en jävla massa och tiden bara gick, samtalen blev djupare o djupare kändes det som. Pappan i familjen, T, började berätta en en jävla massa historier från när han va yngre, hur det va när han växte upp och vad han varit med om. Det var behandlingshem hit o dit, en hel del våld och farliga svartjobb. Jag är så lättmanipulerad så jag trodde ju på allt detta, och jag säger verkligen inte att det inte är sant för jag tror på honom, men det kändes ändå som att det var lite överdrivet. 
Den första historien han berättade var när han jobbade svart för några år sen, det var sånt jobb där han i princip fick instruktioner på plats, oftast transporter av olika droger och ibland till och med lik. Han hade en kompis som också jobbade med detta och när han gjorde en körning och skulle ta betalt så gav dom inte honom pengarna och då började han skälla på dom o sa att han ska ha sina pengar men istället fick han två kulor i huvudet. Detta var tydligen T's bästa vän och det fick honom att flippa totalt, han berättade inte exakt vad som hände men han gav hintar och sa att han som skönt hans kompis inte fanns längre, inte ens hans familj. Inklusive deras barn. En tonåring. Det skrämde mig lite men ändå var jag så jävla faschinerad, det var som att se en film eller nåt. 
Den andra historien var väl inte hans egentligen utan hans flickväns. Hennes äldsta dotter, 6åringen är inte T's biologiska dotter, hon var "ofrivilligt skapad" eller vad det va dom sa, mamman hade alltså blivit våldtagen och gravid när hon va 17 enligt mina beräkningar och behöll barnet, jag frågade inte varför för jag ville inte gå in på det. Så jävla tragiskt, men hon har verkligen fått en underbar flicka pga det och T är i princip som hennes pappa och det känns jävligt bra. 
Det var en väldigt trevlig, rolig och spännande kväll helt enkelt och jag är helnöjd. Skulle lätt kunna träffa dom fler gånger. Så tack till dom och tack till H ♥

Inatt mina vänner, hade jag nog den bästa och värsta dröm jag någonsin haft (som jag kan komma ihåg varje fall). Karaktärena är personer som finns i verkligheten.

Jag drömde att jag och min vän E var hemma hos mitt ex J (han var min pojkvän igen i drömmen) och hans lillebror M, vi hade varit där i några dagar men just den här dagen var det något som inte kändes rätt, mina känslor för J började verkligen försvinna och istället bli starkare för M, men det var inget jag ville att någon skulle veta. 
Vi skulle åka iväg och handla lite och jag kommer verkligen ihåg hur jävla nedstämd jag var, allting kändes så tungt och jobbigt och bara närvaron av J gick mig på nerverna, jag ville bli av med honom men jag visste fan inte hur. Så jag undvek honom lite grann och gick istället själv med E och pratade lite med henne om hur jag kände, vi bestämde oss för att hålla detta mellan bara oss för jag var inte redo att berätta för J än. 
När vi kom hem skulle vi laga middag och J var på så äckligt bra humör och det gjorde mig nästan ännu mer irriterad för jag störde mig på nästan allt han gjorde så jag gick därifrån och låste in mig i ett av sovrummen och låg där ett tag, sen kom E in och vi låg och pratade och jag berättade allt för henne, jag orkade inte hålla det inom mig längre, jag hade bestämt mig för att göra slut med J och hon stöttade mig så gott hon kunde och det kändes så bra att ha henne där. Sen kom M helt plötsligt in i rummet och då satt vi tre och pratade och jag berättade för honom också, inte att jag hade känslor för honom men att jag ville göra slut med J och han hade sett på mig redan innan att det var något som inte stod rätt till så han stod också vid min sida vilket jag inte hade förväntat mig eftersom han är J's lillebror. 
Efter vi suttit där inne ett tag så kom han också in och undrade vad vi gjorde, men vi blånekade och sa att vi bara satt och pratade allmänt och väntade på att maten skulle bli klar så han gick ut igen och vi satt kvar. Vi började fundera ut en plan på hur jag skulle berätta för J utan att såra honom allt för mycket, men det är ju nästan omöjligt så vi kom överens om att bara säga som det är så får han ta det helt enkelt. Då kom han in i rummet igen och jag började bli sådär förbannad igen för jag ville bara bli av med honom, då såg han på mig att nåt var fel så jag bad E och M att gå ut ur rummet så jag kunde berätta för honom.
Eftersom jag var så arg så berättade jag det på helt fel sätt, jag var kaxig och nästan elak och jag såg på honom hur sårad han blev, men han reagerade väldigt konstigt, jag satt redan i sängen och då tryckte han ner mig och nästan höll fast mig o skrek "är det det här du vill?" och jag skrek tillbaka JA flera gånger och försökte slita mig loss men han höll fast mig och jag kommer ihåg hans ansiktsuttryck så väl, men till slut släppte han mig och sprang in till sitt rum och började gråta. 
E och M kom in i rummet och frågade vad fan som hände egentligen o då berättade jag och så sa M att vi måste åka härifrån. Vad jag inte visste var att J hade tydligen ganska kort stubin och kunde bli ganska arg och ledsen och lite psyko om någon sårade honom och jag blev livrädd o sa att vi måste skynda oss innan han märker att vi stuckit. 
Vi smög ut och tog en av M's bilar och självklart så var det strul med den, han fick inte igång bilen och jag blev så jävla stressad för J kommer höra att vi är här ute och krabbar. Han spelade ganska hög musik inne i sitt rum så jag tänkte att kanske har vi tur att han inte hör.
M fick igång bilen och precis när vi satte oss i den så kom J utspringandes o frågade vart fan vi skulle men vi hann precis åka iväg när han kom fram till bilen. Det kändes precis som i en film, alla var så uppjagade o nervösa men vi kom iväg som tur va. 
Vi åkte runt i stan och visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen så vi pratade om det som hade hänt och jag var både glad och ledsen för det var jobbigt att det slutade som det gjorde men samtidigt var jag glad att det äntligen var över. Vi hittade en parkeringsplats och stannade för det krabbade med bilen igen så jag och E gick iväg lite och pratade själva medans M stannade och kollade läget med bilen. 
När vi kom tillbaka var bilen fixad men vi stod kvar ett tag till och då bestämde jag mig för att berätta för M hur jag kände för honom men han visste redan om det, han hade märkt av mina signaler jag gett honom även om jag knappt själv var medveten om att jag gjort det. Till min stora förvåning var mina känslor besvarade, han kände detsamma för mig och jag blev så lycklig att jag inte kunde stå still. E och M bara skrattade och det var som allt det onda bara försvann, J fanns inte längre kvar i bilden, hela mitt liv med honom var bara puts väck. E gick bort till affären och skulle handla. Jag och M stod kvar och bara tittade på varann, fina fina M och hans mörka ögon. Nu var han min. Han kom närmre och tog tag i mig, förde mig närmre honom och kysste mig. Jag kände precis allting, hur perfekt det var, hur det bubblade i hela kroppen på mig, hur lycklig jag var, jag ville aldrig släppa taget om honom. ♥

Sen vaknade jag. Fy faaaaan vad ledsen jag blev att det bara var en dröm. Jag tror att det här var den mest korrekta dröm jag någonsin haft, med det menar jag att jag har alltid haft lite småkänslor för mitt ex lillebror men jag trodde dom var borta men tydligen inte. Jag kommer nog alltid ha det men jag vet fan inte varför. 
Drömmar reflekterar ju alla känslor man har och alla tankar man bär omkring sig. Att jag var så glad över att bli av med J var nog en sort bekräftelse att nu är jag äntligen över honom på riktigt, det har nämligen tagit sin lilla tid att äntligen komma över honom. Vi var tillsammans lite över 5 år och det har tagit mig nästan 2 år att få ur honom ur mitt system helt och hållet. Men M kommer jag nog aldrig få ur mitt system, det är som en olycklig förälskelse, men det gör inte mig nåt. 
Så nu är jag både glad och ledsen, men det känns bra att kunna minnas denna drömmen och kunna återvända dit i mina tankar. Mjeh. 

Härom natten hade jag en ganska bra dröm och det händer inte ofta ska jag tala om för er. Jag vill så gärna dela med mig av den men det är svårt att pussla ihop en dröm så detaljerat men jag ska försöka så gott jag kan.
Jag kan inte ens minnas vart den började eller vart den slutade, jag drömde om min ärkefiende. Eller okej, det var väl fel ordval men den här personen hatar jag mer än någon annan levande människa. Vi var hemma hos henne för jag minns att hennes mamma också var med, men det var ett hus jag aldrig sett tidigare och det är väl inte ovanligt att det händer i drömmar. Som vanligt började hon hacka på mig, jag vill så gärna minnas vad det va hon sa men det går inte, men hon var elak och bitchig som hon alltid är och jag satt där som en jävla idiot och tog emot allt. Men sen orkade jag fan inte mer och då började jag tjabba tillbaka och jag kan inte ens minnas vad jag sa men jag minns så tydligt hur jävla ställd hon blev, hon blev verkligen stum och jag njöt så jävla hårt av det för det är omöjligt att sätta den människan på plats utan att hon har nånting att säga. Jag minns hennes ansiktsuttryck, hon bara tittade på mig, sa inte ett ord och hon var så förvånad och jag flinade åt henne... och fortsatte hacka på henne, jag kunde liksom inte sluta när jag väl kommit igång. Det roligaste av allt var när hennes egen mamma stöttade mig, hon skrattade i princip åt henne och tyckte att allt jag sa va bra. Det fick mig att må riktigt bra i själen. 
Det är vad jag minns av drömmen utan att få det att låta för sluddrigt. 

Anledningen till att jag väljer att skriva om det här är för att jag vill att folk ska veta hur mycket jag verkligen avskyr henne. Vissa kanske tänker "men varför slösa din energi på något sånt?" men det är inte slöseri för mig, denna känslan går att jämföras med lycka ungefär även om det är två helt olika känslor, men det jag menar är att när man är riktigt glad så tar det ju inte energi från en, det gör inte detta heller. Att hata henne går som en dans på rosor, mitt hat för henne gör mig starkare och får mig att må bättre. 
Vad kan denna människa ha gjort mig som får mig att må bra av att hata henne? Ja det kan man ju undra. 
Jag var vän med henne i ungefär 15 år, vi lärde känna varann på lekis och blev ganska snabbt bra vänner, vi lekte ofta både i skolan och hemma och hängde ihop tillsammans fram till för 2 år sen. 
Hon har alltid varit en jävla fitta rent ut sagt, hon skulle alltid vara den som bestämde över allt och alla, hon kunde sällan dela med sig av saker och gud förbjude om någon hade en lika dan tröja som hon hade, då blev det hus i helvete för det var "hennes" tröja. Det här beteendet började smyga sig fram när vi skulle börja högstadiet, förmodligen runt puberteten. Alla vet att puberteten kan va jobbig, man får mens, man får finnar, man får känslor helt enkelt. Men det känns som puberteten slog till lite väl hårt mot henne, det gav henne liksom lite mer än vad hon behövde, lite extra "bitch-krydda" så att säga. Det var mycket vi andra inte fick göra bara för att det var "hennes grej", ibland var vi tvungna att fråga henne om lov innan vi gjorde nåt för annars kunde hon bli sur. Vi var 7 tjejer som höll ihop under högstadiet men det var ofta bråk mellan oss allihop och vi bytte sidor med jämna mellanrum, det berodde på vad som hade sagts om vem osv. Dom gånger jag hamnade på hennes sida var det bästa och det värsta för hon var ju våran "boss" och var man inte på hennes sida då kunde vad som helst hända. Det var så fruktansvärt mycket skitsnack mellan oss hela tiden, jag tror inte det fanns många gånger då vi faktiskt höll ihop tillsammans utan vi var alltid indelade i 2 grupper. 
Det var två tjejer i vår grupp som jag tyckte mest om och mådde inte alls bra när jag hamnade på andra sidan där dom inte var med. Så här hade vi det i 3 års tid tills vi skulle börja gymnasiet, då började jag på en skola och hon på en annan och det var nog det bästa som hänt i mitt liv. 
Där började jag tillsammans med en av dom tjejerna (E) jag tyckte om från högstadiet, dock hamnade vi i två olika klasser men det var lätt fixat och hon hoppade över till min klass istället och där träffade jag även min nuvarande bästis (H), så det var verkligen det bästa som hänt. 
Tyvärr hoppade H av efter ett halvår ungefär och det blev lite tråkigare men det var ändå okej liksom. Sen blev jag ovän med E och då hade jag ingenting kvar och kände att jag kan inte va kvar här så jag började krabba med att få byta skola helt och hållet. Vilken skola bytte jag till? Jo den skolan hon gick i. Varför utsatte jag mig för det egentligen?! Det blev precis som på högstadiet all over, ibland var det kul o gå där för hon kunde ha sina bra sidor men andra dagar var allt åt helvete och jag skolkade väl mer eller mindre hela tiden, minst 1 gång i veckan. Jag klarade inte av det helt enkelt. 
Efter gymnasiet så träffades vi inte lika ofta för hon bodde i en annan stad, inte jättelångt ifrån där jag bodde men ändå. Vi samlade ihop vårt tjejgäng och träffades någon gång varje månad men jag mådde alltid skit när vi träffades och hon var med, jag klarade inte av att vara i hennes närhet för hon sög så otroligt mycket energi från en. 
År 2013 gjorde jag ett stort misstag, jag gjorde slut med min pojkvän sen 5 år tillbaka, det var ett dumt impulsivt beslut som jag ångrade och jag försökte få tillbaka honom i över ett halvår men det gick inge vidare. 
Den här killen var världens underbaraste du kan tänka dig men när jag gjorde slut med honom så var det som han vände helt och hållet, han blev också en fitta. 
E var (och är) fortfarande vän med henne och hon fick höra massa stories från henne att mitt ex då hade försökt sig på henne, han har flörtat med henne, försökt kyssa henne, sagt olämpliga saker trots att hon då hade en pojkvän. E berättade även om massa andra saker han gjort, att han hade blivit lite av en player, och visst jag klandrar honom inte för han var ganska låst med mig, men det tänker jag inte gå in på nu för det här handlar om fittan nr 1. Jag har alltid haft känslan att hon har varit ute efter honom sen första  gången jag träffade honom, hon var nämligen med då och hon hjälpte väl till mig lite på traven att bli tillsammans med honom och det höll hon över mig hela tiden, allt var hennes förtjänst osv osv. Så helt ärligt är jag väldigt glad att jag är av med båda dom två för jag vill inte ha dom i mitt liv, jag har gjort plats för det som är bättre och dom vännerna jag har nu är dom bästa jag någonsin haft och jag älskar dom nåt så in i helvete! ♥

Det var längesen jag sov riktigt bra, jag vet inte varför det helt plötsligt vänt och blivit sämre, trots all min medicin för alla möjliga problem som kan störa så sover jag ändå inte bra. Inatt kändes som ett rent helvete, att drömma mardrömmar kan sätta sina spår och det har ärrat mig rätt hårt känns det som, jag har gått runt och varit distraherad och tänkt på det hela dagen, kan verkligen inte släppa det. 
Det jobbigaste var nog att det kändes så fruktansvärt verkligt, drömmen utspelade sig på såna ställen som jag varit på tidigare och som fortfarande finns kvar. Jag ska berätta... läs den som vill/orkar. 

Jag vet inte när jag eller om jag ens fattade att det var dröm, men efter att ha legat och vänt och vridit på mig i några timmar så hamnade jag helt plötsligt hemma hos en kompis precis vid Spetsamossen (ligger i Växjö), jag minns inte vilken kompis det var för jag skulle precis gå därifrån, det var ganska sent på kvällen, det var mörkt ute och jag skulle gå till min pappas bil som jag hade fått låna. När jag nästan precis var framme vid bilen så kom det en man som såg väldigt stressad ut och jag förstod direkt att han skulle gå på mig, jag visste inte vad han skulle göra men jag fattade att han inte bara kommer gå förbi. Jag blev stel av skräck när han helt plötsligt började skrika på mig, han hade inte ens hunnit hota mig förrän jag slängde fram bilnyckeln och kastade på honom och sa att han fick ta bilen, men det var inte det han var ute efter. Han kastade iväg nyckeln och tog fram en kofot och började slå sönder bilen, han slog sönder alla rutor och han skrek och gapade men jag kunde inte höra vad han sa, sen när han var klar med att mörbulta bilen så gick han fram till mig och tog tag i mig och fortsatte skrika, jag var fortfarande livrädd och började gräva i min väska efter plånbok och alla mina andra ägodelar att ge honom, men det var fortfarande inget av det han ville ha, jag brast ut i gråt och jag försökte springa därifrån men det tog inte lång tid innan han var ifatt mig och drog ner mig på marken och började slå och sparka på mig. 
Jag bad om nåd, jag bad honom att sluta och snälla låta mig gå, jag bad för mitt liv samtidigt som jag låg och vred mig i smärtor. När han slutade, hukade han sig ner mot mig, tog mig i armen och sa "vänd dig om, dom är inte här för att hjälpa dig om du trodde det", jag vände mig om och såg två mörkklädda män gå mot mig, jag försökte återigen slita mig ifrån hans grepp och jag kom loss och lyckades springa en liten bit men sen tog det stopp igen, dom mörka männen hoppade på mig och höll fast mig och gav mig äckligt mycket med stryk, när jag var tillräckligt blåslagen och mörbultad tittade jag upp på den första mannen, han stirrade på mig och log och sa "vi kommer att döda dig", då var det bara att ge upp, jag kämpade inte emot mer, jag visste att det inte fanns en chans i världen att jag skulle komma undan detta så jag blundade, försökte tänka mig bort och slappna av, jag ville hellre dö än att ligga kvar där och lida. 
Då kom det första hugget i min mage, jag har aldrig varit med om sån smärta innan, det var där jag började tveka på om det var dröm eller inte för det gjorde så fruktansvärt ont. Fler högg kom, snart var hela min mage full av hål och mina kläder var dränkta i blod, jag grät och skrek men dom bara skrattade. 
Sen från ingenstans kom ytterligare en till man och "skrämde" iväg dom andra, jag hade inte mycket ork kvar i kroppen när han kom och drog upp mig på hans axel och körde iväg med mig på hans motorcykel (jag tror faktiskt det var Arnold Schwarzenegger), han förde mig till säkerhet och på något sätt läkte mina sår förvånansvärt snabbt och jag var uppe på fötter igen, lagom till dom andra männen kom tillbaka, denna gång hade dom pistoler allihopa och dom skrek att dom inte var klara med mig och började skjuta hej vilt, men Arnold skyddade mig som tur va hehe. 
Dock tror jag att jag blev träffad en gång för jag minns att jag fick ont i min axel och mina armar (vilket antagligen berodde på att mina händer somnat irl och hade börjat stickas o sådär), hur som helst så kom vi i alla fall undan och några veckor senare började jag våga ta mig ut i civilisationen igen, jag träffade en gammal kompis som jag inte träffat på flera år och satt och pratade med henne i evigheter och sen skulle jag då berätta om det jag varit med om, jag lyfte på min tröja och visade henne min mage, den var proppfull med ärr kors och tvärs och både hon och jag ställde oss frågan hur jag egentligen kunnat överleva det. Det undrar jag fortfarande för jag kan knappast tänka mig att man överlevt ett sånt överfall på riktigt. 
När jag vaknade var jag rödsvullen runt ögonen, hade smått panik och var fortfarande rädd, jag tror inte jag greppade att jag var tillbaka i min säng i tryggheten. Men jag ska tala om för er att det var det värsta jag varit med om på jävligt länge och det är knappt att jag vågar gå och lägga mig ikväll för jag inte vill uppleva något sånt igen... usch säger jag. 
(Och nu kommer jag aldrig glömma denna drömmen, yay)