När är det min tur?

2015-06-29 | 17:50
Hur kan man ha roligt om man samtidigt dör på insidan? Jag vet inte vad det är för fel, men allt kan knappast hänga ihop med min ADD. Visst, mycket av mitt liv har på senaste tiden kretsat ganska mycket runt det området och det är egentligen ganska svårt att bli av med, som jag så lyckligt läste i en artikel för några dagar sen "ADD går inte att bota". Det går att leva med, man kan lära sig hur man kan hantera sitt liv bättre och så finns det ju då medicin som ska göra det bättre men som alla läkemedel så har det också biverkningar. Detta ska jag alltså leva med för resten av mitt liv, det innebär kraftiga omställningar i min vardag så som regelbundna måltider oavsett om man är hungrig eller ej, detta för att medicinen ska fungera, bättre sovrutiner och motionera minst 1 gång om dagen och sen dom regelbundna besöken till läkaren för undersökningar och se så att medicinen fungerar som den ska och inte gör mer skada än nytta. Blodprov, EKG, blodtryck, vikt och övervakade urinprov, kan inte direkt säga att jag hoppar av lycka men det är väl smällar man får ta för att må bra dvs om medicinen ens hjälper. 

Nånting jag verkligen hoppas kommer bli bättre är hur jag hanterar stora sociala tillställningar, att jag klarar av att vara i en omgivning med över 10 pers utan att få panik och vilja springa därifrån eller låsa in mig på toaletten och sitta i ett hörn och slita av mig mitt hår. Min hjärna och min kropp samarbetar inte och det har dom aldrig gjort, min hjärna säger en sak och min kropp säger en annan, men som vi alla vet så är det hjärnan i slutändan som styr och ställer, när jag innerligt försöker ha roligt och inte försöker tänka på att jag står i ett överfyllt rum så är hjärnans alarmsystem på högsta nivå och det är svårt att stänga ute det. Alarmsystemet är det som sitter i hjärnan som aktiveras när vi upplever någon form av rädsla, det sänder ut signaler till kroppen som ni flesta kanske känner igen som ångest och panik, man får ett enormt tryck och brännande känsla över bröstet, pulsen ökar x10 och man är på helspän hela tiden, allt detta för att man ska vara beredd när faran inträffar. Trots att det inte finns någon fara runt mig så är det ändå så min hjärna reagerar för att jag innerst inne inte trivs där jag befinner mig och anser det vara en fientlig miljö. Det är rätt svårt att bara skaka av sig den känslan när den tar över mig helt och hållet. 
Det är svårt att förklara känslan för någon som inte kan sätta sig in i situationen och inte kan förstå varför man kan tycka att en så rolig grej kan vara en ren plåga ibland. Självklart har jag mina bättre dagar då jag inte känner av det alls och mår bra vart jag än befinner mig, då är jag som högst i mina humörsvängningar och känner att ingenting kan förstöra för mig nu, men sen kommer dagarna då jag avskyr precis allting, jag har svårt att ens ta mig ur sängen för jag orkar inte ta hand om mig själv, jag orkar inte äta, jag orkar inte duscha, jag orkar inte ens titta på mig själv i spegeln och är man då ivägtvingad till något man verkligen inte vill, då kan tankar om att skada mig själv dyka upp. Jag kan stirra ut i tomma intet och tänka på att jag vill dunka mitt huvud mot en vägg, krossa ett glas och skära upp mina handleder, kasta mig själv framför en bil, allt detta bara för att få ett slut på lidandet. Men där har jag tur att min hjärna och kropp inte samarbetar, i det lilla ögonblick så vinner kroppen och hindrar mig från att ens röra mig. 
Det må låta dramatiskt, men det är så jag känner, rakt upp och ner. Ni kan ju ta det med en nypa salt eller nåt men jag själv tar det med ett helt badkar av salt.

På riktigt?

2015-05-17 | 21:19
Jag har bott i min lägenhet i 2 månader och 16 dagar och börjar redan känna mig ensam. När jag bodde hemma hos min mamma så hade jag ju folk runt omkring mig hela tiden, det fanns alltid någon att umgås eller prata med. När jag flyttade så trodde jag det skulle bli hur skönt som helst att få ensamtid, kunna komma och gå när jag vill och det är det verkligen, men samtidigt blir det extremt dystert och tråkigt när man verkligen vill ha någon att prata eller umgås med. 
Igår umgicks jag med min bästaste vän i hela världen och det gör mig sjukt glad för vi har alltid kul tillsammans, även om vi inte gör nånting så är det ändå kul. Var hos henne från ungefär kl 13-14 till nästan 00. När jag kom dit pratade vi och hade kul som vanligt, sen testade vi att andas in helium från en ballong hon hade köpt på en marknad och det var så jävla roligt, har alltid velat testa det. Vi sa att vi skulle åka o köpa fler såna ballonger men när vi kom dit hade dom redan packat ner allt och var påväg därifrån... som tur är säljer dom såna tuber på Teknikmagasinet så det kanske blir att jag köper en nån gång när jag känner mig rik nog, dom kostar runt 400 kr tror jag. 
Hur som helst så åkte vi hem till ett par kompisar till Hannah och grillade, supertrevligt även om det började regna, maten smakade lika jävla gott för det! Det va så kul att umgås med lite mer "vuxet" folk även om dom är lika gamla som vi är, men det var nog för barnen som va där, H har en sjumånaders son och hennes kompisar har en tremånaders dotter och en flicka på 6 år. Jag brukar inte tycka om barn i den åldern men det här flickan va hur go som helst, rolig och pratglad och var inte det minsta blyg i min närvaro, det var första gången jag va där nämligen. 
Efter maten satt vi och snackade en jävla massa och tiden bara gick, samtalen blev djupare o djupare kändes det som. Pappan i familjen, T, började berätta en en jävla massa historier från när han va yngre, hur det va när han växte upp och vad han varit med om. Det var behandlingshem hit o dit, en hel del våld och farliga svartjobb. Jag är så lättmanipulerad så jag trodde ju på allt detta, och jag säger verkligen inte att det inte är sant för jag tror på honom, men det kändes ändå som att det var lite överdrivet. 
Den första historien han berättade var när han jobbade svart för några år sen, det var sånt jobb där han i princip fick instruktioner på plats, oftast transporter av olika droger och ibland till och med lik. Han hade en kompis som också jobbade med detta och när han gjorde en körning och skulle ta betalt så gav dom inte honom pengarna och då började han skälla på dom o sa att han ska ha sina pengar men istället fick han två kulor i huvudet. Detta var tydligen T's bästa vän och det fick honom att flippa totalt, han berättade inte exakt vad som hände men han gav hintar och sa att han som skönt hans kompis inte fanns längre, inte ens hans familj. Inklusive deras barn. En tonåring. Det skrämde mig lite men ändå var jag så jävla faschinerad, det var som att se en film eller nåt. 
Den andra historien var väl inte hans egentligen utan hans flickväns. Hennes äldsta dotter, 6åringen är inte T's biologiska dotter, hon var "ofrivilligt skapad" eller vad det va dom sa, mamman hade alltså blivit våldtagen och gravid när hon va 17 enligt mina beräkningar och behöll barnet, jag frågade inte varför för jag ville inte gå in på det. Så jävla tragiskt, men hon har verkligen fått en underbar flicka pga det och T är i princip som hennes pappa och det känns jävligt bra. 
Det var en väldigt trevlig, rolig och spännande kväll helt enkelt och jag är helnöjd. Skulle lätt kunna träffa dom fler gånger. Så tack till dom och tack till H ♥

Ett lyckligt ögonblick

2015-05-15 | 14:16
Inatt mina vänner, hade jag nog den bästa och värsta dröm jag någonsin haft (som jag kan komma ihåg varje fall). Karaktärena är personer som finns i verkligheten.

Jag drömde att jag och min vän E var hemma hos mitt ex J (han var min pojkvän igen i drömmen) och hans lillebror M, vi hade varit där i några dagar men just den här dagen var det något som inte kändes rätt, mina känslor för J började verkligen försvinna och istället bli starkare för M, men det var inget jag ville att någon skulle veta. 
Vi skulle åka iväg och handla lite och jag kommer verkligen ihåg hur jävla nedstämd jag var, allting kändes så tungt och jobbigt och bara närvaron av J gick mig på nerverna, jag ville bli av med honom men jag visste fan inte hur. Så jag undvek honom lite grann och gick istället själv med E och pratade lite med henne om hur jag kände, vi bestämde oss för att hålla detta mellan bara oss för jag var inte redo att berätta för J än. 
När vi kom hem skulle vi laga middag och J var på så äckligt bra humör och det gjorde mig nästan ännu mer irriterad för jag störde mig på nästan allt han gjorde så jag gick därifrån och låste in mig i ett av sovrummen och låg där ett tag, sen kom E in och vi låg och pratade och jag berättade allt för henne, jag orkade inte hålla det inom mig längre, jag hade bestämt mig för att göra slut med J och hon stöttade mig så gott hon kunde och det kändes så bra att ha henne där. Sen kom M helt plötsligt in i rummet och då satt vi tre och pratade och jag berättade för honom också, inte att jag hade känslor för honom men att jag ville göra slut med J och han hade sett på mig redan innan att det var något som inte stod rätt till så han stod också vid min sida vilket jag inte hade förväntat mig eftersom han är J's lillebror. 
Efter vi suttit där inne ett tag så kom han också in och undrade vad vi gjorde, men vi blånekade och sa att vi bara satt och pratade allmänt och väntade på att maten skulle bli klar så han gick ut igen och vi satt kvar. Vi började fundera ut en plan på hur jag skulle berätta för J utan att såra honom allt för mycket, men det är ju nästan omöjligt så vi kom överens om att bara säga som det är så får han ta det helt enkelt. Då kom han in i rummet igen och jag började bli sådär förbannad igen för jag ville bara bli av med honom, då såg han på mig att nåt var fel så jag bad E och M att gå ut ur rummet så jag kunde berätta för honom.
Eftersom jag var så arg så berättade jag det på helt fel sätt, jag var kaxig och nästan elak och jag såg på honom hur sårad han blev, men han reagerade väldigt konstigt, jag satt redan i sängen och då tryckte han ner mig och nästan höll fast mig o skrek "är det det här du vill?" och jag skrek tillbaka JA flera gånger och försökte slita mig loss men han höll fast mig och jag kommer ihåg hans ansiktsuttryck så väl, men till slut släppte han mig och sprang in till sitt rum och började gråta. 
E och M kom in i rummet och frågade vad fan som hände egentligen o då berättade jag och så sa M att vi måste åka härifrån. Vad jag inte visste var att J hade tydligen ganska kort stubin och kunde bli ganska arg och ledsen och lite psyko om någon sårade honom och jag blev livrädd o sa att vi måste skynda oss innan han märker att vi stuckit. 
Vi smög ut och tog en av M's bilar och självklart så var det strul med den, han fick inte igång bilen och jag blev så jävla stressad för J kommer höra att vi är här ute och krabbar. Han spelade ganska hög musik inne i sitt rum så jag tänkte att kanske har vi tur att han inte hör.
M fick igång bilen och precis när vi satte oss i den så kom J utspringandes o frågade vart fan vi skulle men vi hann precis åka iväg när han kom fram till bilen. Det kändes precis som i en film, alla var så uppjagade o nervösa men vi kom iväg som tur va. 
Vi åkte runt i stan och visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen så vi pratade om det som hade hänt och jag var både glad och ledsen för det var jobbigt att det slutade som det gjorde men samtidigt var jag glad att det äntligen var över. Vi hittade en parkeringsplats och stannade för det krabbade med bilen igen så jag och E gick iväg lite och pratade själva medans M stannade och kollade läget med bilen. 
När vi kom tillbaka var bilen fixad men vi stod kvar ett tag till och då bestämde jag mig för att berätta för M hur jag kände för honom men han visste redan om det, han hade märkt av mina signaler jag gett honom även om jag knappt själv var medveten om att jag gjort det. Till min stora förvåning var mina känslor besvarade, han kände detsamma för mig och jag blev så lycklig att jag inte kunde stå still. E och M bara skrattade och det var som allt det onda bara försvann, J fanns inte längre kvar i bilden, hela mitt liv med honom var bara puts väck. E gick bort till affären och skulle handla. Jag och M stod kvar och bara tittade på varann, fina fina M och hans mörka ögon. Nu var han min. Han kom närmre och tog tag i mig, förde mig närmre honom och kysste mig. Jag kände precis allting, hur perfekt det var, hur det bubblade i hela kroppen på mig, hur lycklig jag var, jag ville aldrig släppa taget om honom. ♥

Sen vaknade jag. Fy faaaaan vad ledsen jag blev att det bara var en dröm. Jag tror att det här var den mest korrekta dröm jag någonsin haft, med det menar jag att jag har alltid haft lite småkänslor för mitt ex lillebror men jag trodde dom var borta men tydligen inte. Jag kommer nog alltid ha det men jag vet fan inte varför. 
Drömmar reflekterar ju alla känslor man har och alla tankar man bär omkring sig. Att jag var så glad över att bli av med J var nog en sort bekräftelse att nu är jag äntligen över honom på riktigt, det har nämligen tagit sin lilla tid att äntligen komma över honom. Vi var tillsammans lite över 5 år och det har tagit mig nästan 2 år att få ur honom ur mitt system helt och hållet. Men M kommer jag nog aldrig få ur mitt system, det är som en olycklig förälskelse, men det gör inte mig nåt. 
Så nu är jag både glad och ledsen, men det känns bra att kunna minnas denna drömmen och kunna återvända dit i mina tankar. Mjeh.